Varför är det så dött här?
Det har inte varit så aktivt här på sistone, och även om jag har skrivit något har det inte direkt handlat om någonting. Det har hänt en hel del på den senaste tiden som jag inte riktigt har berättat om här. Men läser ni det jag skriver här nedan kommer ni nog att förstå.
Lagt i utkast den 19 februari 2016.
Just nu går mitt huvud på högvarv från morgon till kväll, till sent på natten när jag väl lyckas somna. Så många tankar och funderingar om allt och ingenting. Tankar om vad jag vill i livet. Vad vill jag göra härnäst?
Jag har nu jobbat med hästar på heltid sedan juli 2014, detta i samma stall, i samma land. Det är en lång tid och jag har byggt upp ett nytt liv här. När jag flyttade hemifrån så sa jag att jag var trött på Sverige och inte hade några planer på att flytta tillbaka. Men nu snurrar tankarna mot ett liv i Sverige hela tiden. Samtidigt som jag inte känner mig redo att lämna mitt liv här. Jag vet att den dagen jag bestämmer mig för att flytta härifrån kommer det vara med rädsla och ångest, men även med stor förväntan över vad livet ska erbjuda. Rädsla för att behöva börja om igen, bygga upp ett nytt liv en gång till. Rädsla för att det inte alls blir som jag trodde att det skulle bli. Ångest för att jag kommer sakna alla underbara människor jag lärt känna här. Ångest för att detta är just nu det enda jag vet. Jag vet knappt hur man umgås med människor utanför hästvärlden längre. Och förväntan över hur mitt liv kommer se ut sen. Kommer jag hitta det jag verkligen vill göra?
Just nu är det så mycket jag vill göra men det känns som att det inte finns någon tid, ändå har jag hela livet framför mig.
Lagt i utkast den 24 februari 2016
"Min kollegas vilja, motivation och kämparglöd är häftig att se faktiskt. Hon är inte rädd för att ta i eller kämpa på även om det är lite jobbigt. En stor eloge till henne och med den viljan kommer hon komma långt i livet och långt med det hon satsar på!"
"Just nu har vi ju två svenska tjejer i stallet, Johanna och My och jag är så himla glad att de har varit och just nu är en del av vårt team. De har förstått innebörden med att rida andras hästar. De lär sig av motgångarna och kliver upp starkare än någonsin ur en svacka. De är så motiverade och kämpar varje dag för att bli ännu bättre. De ser möjligheter och inte hinder, de är tuffa och orädda, de antar utmaningar och de bevisar för sig själva om och om igen vad de egentligen kan. Jag är stolt att kunna följa deras resa på nära håll!"
Detta är två utdrag från detta inlägg från i augusti år 2014.
Jag läser dessa två utdragen om och om igen. Och vet ni? jag känner inte igen mig själv längre. Det känns som att jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen. Det finns inte längre någon kämparglöd eller drivkraft kvar. Jag ser ingen glädje i det jag gör och om jag ska vara ärlig mot mig själv så har jag inte sett någon glädje i detta på länge, väldigt länge. Varje morgon är en kamp att ta sig ut i stallet, efter varje rast får jag tvinga mig själv ut. Jag har blundat för situationen jag har satt mig själv i alldeles för länge nu. Det är dags att öppna ögonen och bryta mönstret. Dags att hitta glädjen för något igen.
Lagt i utkast den 25 februari 2016
Jag och Linn har pratat ganska mycket fram och tillbaka på sistone. Jag har gått runt med en konstant klump i magen, inte kunnat sova på nätterna och varit allmänt opepp.
Jag har nu bestämt mig för att det är dags att göra något annat, dags att komma hem till min familj och mina vänner i Sverige.
Detta känns både jobbigt och bra. Jag kommer såklart sakna alla här så himla mycket. De har ju ändå varit mitt liv nu i över 1,5 år. Men samtidigt känns det bra då jag fastnat i en ond cirkel lite. Jag har inte tyckt att detta har varit roligt på vääldigt länge men istället för att bryta och göra något annat har jag intalat mig själv att om jag bara står ut lite till så kommer det bli roligt igen. Men jag har nu insett att det funkar inte så. Jag behöver ett break från hästarna och stallet så att jag kan känna längtan efter det, så att jag kan känna glädjen i det jag älskar igen. För inerst inne älskar jag livet i stallet runt hästarna, men det har blivit för mycket av det goda och därför har det istället blivit något som är tungt och jobbigt.
Idag är det alltså en månad sedan ja sa upp mig. Ett beslut som var allt annat än enkelt att ta men som behövdes. Den här månaden har varit ganska jobbig. Dels har man velat att den ska ta slut fort så man kan få komma hem men samtidigt har man velat att den aldrig ska ta slut. Men om en och en halv vecka sätter jag mig på planet som ska ta mig till Sverige och inte bara för att ha en veckas semester utan för att flytta hem.